Blog Image

Konserthuset i Wien är gammalt och mycket vackert! Från utsidan är det kanske inte så märkvärdigt men insidan är enastående. Det första som man möter är portvakten i sceningången. En på alla sätt trevlig kille gömmer sig inne i sin portvaktskur och vill alla väl. Att han skåpsuper och kedjeröker får man förlåta med tanke på att han glatt upplåter ett rum på bottenplanet, utan trösklar hela vägen in från gatan, i två dygn! Jag kunde med andra ord lasta ur bilen dagen innan och komma dagen efter konserten och packa in! Spitzenklasse! När man sedan går en trappa upp i huset så fick orkestern ett stort fint rum att packa upp i och omklädningsrum fanns i anslutning. Ytterligare en trappa upp ligger die (das, der?) hinterbüne (bakom scenen). Det är egentligen bara två trapphus, ett på vardera sidan av podiet. Påminde lite om hur det måste ha varit hos oss innan vi byggde om. Det kändes dock inte trångt och en halvtrappa från podiet fanns solist-, dirigent- och konsertmästarloger. Podiet var helt OK, med fasta gradänger i tre långa bågar. Salen var FANTASTISK! Ett jättestort rum där publik och orkester kom varandra nära trots storleken.

Blog Image <!–
WriteFlash('’);
//–>

Fördelen med den här sortens salar är vad jag förstår att alla, orkester och publik, befinner sig i samma rum! Inte som hos oss där vi har ett väldefinierat scenrum med egen akustik, och salen med publiken som faktiskt sitter i en annan akustisk miljö. Konserten var för allt jag förstår en succé, och gissa vad! Jag var bakom scenen, såg och hörde ingenting, som vanligtsmiley. Fast det fanns förstås ett skvaller och när vi kom till applåderna på slutet så stod jag i dörren som alltidsmiley