Efter lunch och ett lätt ängsligt farväl till familjen, åkte jag till jobbet för att packa bilen. Kanske är jag lite extra ängslig denna gång, eftersom jag skall åka ensam i transportbilen på turnén. Det är gott om tid för att resa och i timmar är det inte orimliga körpass heller, varför jag valt att spara en slant i Gregors budget genom att köra själv. Tomas Fridborg, som har en stor uthyrning och som måste passa RaandeVo när jag är borta, och som därför inte får följa med, har erbjudigt sig att, på sin lediga dag, komma och hjälpa mig att knuffa ombord lådorna. Under tiden vi lastar in börjar det regna. Med lådorna väl ombord har klockan nästan blivit halv tre på eftermiddagen, bilen dunsar ner för den höga trottoarkanten utanför konserthuset och jag är på väg!

Blog Image

Att ge sig i väg på turné en eftermiddag i november, ensam i bilen, känns inte speciellt glamoröst även om jag nu är på väg till Wien!

Regnet tilltar och det börjar redan kännas som det skymmer. Landskyrkan i Askersund innebär denna dag inte bara, att när den är passerad så är man på väg på riktigt, den har varit en av våra flitigast besökta konsertkyrkor och att få passera den betyder alltid att man är på väg ut i Europa (Växjö ligger också i Europa, så det så). Nej den här novembereftermiddagen betyder den också att regnet övergår till ett dystert snöglopp. Det blir aldrig riktigt halt, men roligt är det inte. Färjan från Trelleborg till Rostock skall inte gå förrän kl 23.00 så jag har gott om tid och tar det lugnt. I Motala kör en motorburen ungdom om mig på fel sida och i Mjölby har skymningen övergått till ett kompakt novembermörker. I Taberg pausar jag en halvtimme, det är drygt att köra i den ganska täta långtradartrafiken med yr- och stora snöslaskrengndroppar i strålkastarljuset.

Jag är framme i Trelleborg strax efter klockan nio, unnar mig en korv på Shellmacken när jag tankar. Färjan är sen och jag hinner sitta och kontemplera över livet och morgondagens resrutt i synnerhet i mer än en timme. Mysteriet med dom väldigt få tillgängliga hytterna att boka får sin förklaring när jag kommit ombord, vi är kanske femton bilar och lika många långtradare! Endast hytter på ena sidan av däck tre är i användning, dom mest inrökta! URK! Klockan halv sex skramlar hyttens högtalaranläggning igång för att förkunna frukostdax. Christian ”böcklingen” Lund låter sig väl smaka då han vet att nästa måltid blir tidigast i Tjeckien, antagligen höll sig lukten kvar lika länge.

Norra Tysklands böljande landskap bjuder på en stor sol, blå himmel och medvind. Livet leker och det är lagom med trafik. Berlin passeras och när magen börjar kurra, även Dresden.

Landstrasse heter dom andra vägarna i Tyskland, dom som inte är Autobahn. En sådan för mig snabbt uppför i det bergiga gränslandet mot Tjeckien, efter en rejäl smörgås, toaletten och mer diesel är jag nästan framme vid gränsen. Min karta är från 2006 så när jag ser en motorvägsskylt låter jag mig luras till en tre mil lång omväg, förvisso vacker men i all väsentlighet onödig då motorvägen tar slut efter fem, sex mil! Efter detta hamnar jag på en väg som slingrar sig fram ut efter floden Moldaus strand och allt är förlåtet!

Blog Image

Jag har fått något i ögat och missar rätt avfart i en rondell = tre mil till i onödan. Sen eftermiddag passerar jag Prag och svänger av från motorvägen vid Brno två timmar senare för att köra dom sista tio milen till Wien på en landstrasse. Det är mörkt igen och det börjar kännas att man kört bil sedan kl 6.30. Halv sex är jag framme vid hotellet och ytterligare en timme senare har jag packat ur allt på Konserthuset samt parkerat bilen för natten utanför det samma. Ett besök på en lokal taverna, Pauluskeller, där jag inmundigade ett stycke panerad kalv. Gott! En öl och sällskap av Kjell ingick i konceptet, musik spelad på viola och piano fick vi på köpet. Jag är efter en stund mycket, helt och innerligt färdig för dagen, i morgon väntar orkesterns första konsert i Wien.